Vi är alla emigranter i internets hamn

När svenskarna år 1860 anlände till New Yorks hamn och därefter lyckats passera de

hårda kontrollerna på Castle garden var det inte ovanligt att de första människorna

de träffade i land var bedragare. Emigranten var ett ovanligt lätt offer att lura pengar

av. De var trötta och tärda efter Atlantresan, de hade lämnat sitt hemland för kanske

evig tid och de befann sig i en helt okänd miljö med ett språk som de inte

behärskade. I många fall handlade det om bedragare som, för en viss summa

pengar, erbjöd dem hjälp att komma vidare på sin fortsatta resa in i Amerika eller

som erbjöd dem att växla till falska dollarsedlar. Flera av bedragarna var enligt

uppgift utklädda till präster(!). Emigranterna blev genom sin godtrogenhet bestulna

på sina sista pengar. Utblottade lämnades de i New Yorks hamn med skammen över

att ha låtit sig luras.

Jag har nyligen blivit utsatt för ett bedrägeri på nätet och jag gick i fällan. Det hela

gick i korthet ut på att en person påstod sig vilja köpa en tavla som denne sett på mitt

Instagramkonto. Vi kom överens om priset och sedan skickade jag duken i fråga till

angiven adress. Min ersättning skulle personens bank överföra så fort kvittot från

Post Nord hade skickats. Därefter fick jag ett mail som bad mig betala en

transaktionsavgift. Lite skumt kanske, men inget jag just då reagerade på. De

lyckades hetsa mig och fick mig att agera lite för snabbt, ett vanligt trick i

bedragarnas bransch. Jag borde så klart ha stannat upp där och väntat en dag. Det

gjorde jag tyvärr inte och en vecka därpå fick jag så klart ett nytt mail där det stod att

det uppstått något fel med kontot och jag ombads återigen att betala in en något

större summa för att lösa problemet. Men då hade jag redan fattat att det var ett

bedrägeri.

Internet och våra mobiltelefoner är i dag på sätt och vis vårt nutida New Yorks hamn.

Vi är alla emigranter som dagligen möter på saker vi inte tidigare har erfarenhet av i

en digital miljö vi inte alltid känner igen oss i. Alla har vi väl till exempel någon gång

gått på niten att klicka på ett meddelande av typen ”Det här ser ut som du!” och

ofrivilligt skickat vidare ett virus till alla våra kära kontakter. Jag har mött upprörda

människor som via sin mobiltelefon blivit grundlurade i att de påståtts ha beställt en

40 000 kronors-tv och sedan blivit erbjuden hjälp med att lösa fakturan via en falsk

men vänlig banktjänsteman som bett dem logga in med sitt Bank-ID i den ”smarta”

telefonen (man undrar ibland hur smarta de egentligen är för oss).

Frågan är hur vi ska kunna navigera i detta myller av oärlighet och bedrägerier när de

som bedrar oss, liksom bedragarna i New Yorks hamn, säger sig vilja oss väl? För de

flesta av oss är det trots allt en grundläggande inställning att vi vill lita på andra

människor, även de vi inte känner.

Jag har de senaste dagarna, vid sidan om rädslan och ångesten över att kunna bli

ID-kapad, känt skam. Precis så som jag tänker att emigranterna måste ha känt det.

Skam, självförakt och en känsla av att ha svikit sig själv - hur kunde jag vara så

dum? Man börjar tvivla på sig själv och sitt eget omdöme, vilket är hemskt! När jag

nu har pratat med min bank, spärrat betalkortet, beställt en försäkringstjänst mot ID-

kapning och dessutom anmält bedrägeriet hos polisen, börjar jag känna mig lite

tryggare i att ingenting mer kommer att hända. Men skammen finns kvar. Den måste

jag bearbeta och försöka att komma över, men jag befarar att det kan komma att ta

tid.

Mattias Kvick - Illustratör, Lektör och Författare