Vad jag nyligen har läst

Det bästa sättet att lära sig skriva och att arbeta med text är att läsa mycket, det är

de flesta överens om. Jag läser mycket, främst äldre litteratur. Läser jag romaner är

det oftast klassiker, men jag har också en förkärlek för lite udda böcker som inte är

romaner. Det finns så många böcker i så många olika former. Jag landar gärna i de

som flyter omkring någonstans mellan fakta och reflektion - till exempel lokal historik

i en reflekterande form. Det närmar sig ibland essän i sin ton av vandrande text.

I somras läste jag Ivar Lo Johanssons kollektivroman Traktorn från 1946, i två delar.

Det är en så kallad kollektivroman och handlingen kretsar kring en stor grupp

människor på godset Åhl i svenska Sörmland. De befinner sig i en tid av

modernisering av jordbruket. På godset bor och arbetar bland andra en egensinnig

man vid namn Kadin som har hand om tjuraveln. Han uttrycker att han ogillar tidens

utveckling mot det perfekta och i ett slags elakt uppror mot all modernisering och

byråkratisering låter han en utdömd tjur befrukta alla korna. Sabotaget resulterar i en

hel kull av värdelösa tjurkalvar med för långa bakben, vilket orsakar stora förluster för

gården. Kadin är en högst osympatisk karaktär, men som ger romanen spänst.

Den senaste boken i läshögen är Kjell Höglund och hans värld av Anders Sundelin,

en ovanligt nyutkommen bok för att vara läst av mig. En biografi över den mycket

säregna artisten och kompositören Kjell Höglund, hans liv och verk. Kodboken av

Simon Singh läste jag nyligen om för att återigen försöka förstå mig på den något

dunkla världen av krypton och koder. Simon Singh har en otrolig förmåga att fånga

mig och att förklara så att jag nästan förstår vad han skriver om. Hans bok Fermats

gåta är en annan pärla, om något så torrt som matematik.

Min bokvärld av Kerstin Ekman ligger ofta framme då det är en bra bok att plocka

upp när man ändå tar en kopp kaffe. Man kan själv välja i vilken ordning man vill läsa

den. I varje kapitel redogör hon för en bok hon läst och tankar den väckt hos henne.

Även den lilla boken Ugglor i mossen av Horace Engdahl är en bra bok som passar

till kaffet. Det är en liten nätt utgåva med tankar om så kallade idiom, och för den

språkintresserade är det en mycket trevlig bok. Han skriver om olika idiom och dess

ursprung, till exempel; att ana ugglor i mossen, det fina i kråksången, att göra någon

en björntjänst. Vad som är speciellt med våra idiom är enligt Engdahl att de enbart

finns för att vi vill smycka och måla ut språket. De behövs egentligen inte - vi kan lika

gärna säga att någonting känns misstänkt, i stället för att vi anar ugglor i mossen.

Ändå tycks vi gilla att säga något annat än det vi egentligen menar.

Slutligen har jag läst Dagar i Dalsland, en bok från 1982 som är ett bra exempel på

det jag nämnde inledningsvis. Lars Åke Augustsson har rest runt i Dalsland och

skrivit en landskapsskildring bortom allfartsvägarna. Han skriver om människorna, de

nedlagda bruken, fabrikerna men också om sina egna uppväxtminnen. Det är så bra

skrivet att det kunde ha handlat om vilket svenskt landskap som helst - glesbygden

och dess verklighet känns igen överallt.

Torgny Lindgren skriver i sin bok Minnen om formen. Och jag inser att det oftast är

den jag är ute efter när jag läser. Innehållet kan var spännande, roligt eller intressant,

men formen är kanske det som intresserar mig mest och som fångar mig - hur

författaren har använt språket. Det brukar också vara det som får mig att sluta läsa

en bok för att jag till slut tröttnar. Ett färskt exempel på det är Vinland det goda av

Mats G Larsson. En bok om ett spännande ämne - Nordbornas färder till Amerika

under vikingatiden. Men på sidan 85 gav jag upp. Man kan säga att Mats G Larssons

bok är raka motsatsen till Lars Åke Augustssons Dagar i Dalsland. Han hittade inte

rätt form.

Mattias Kvick - Illustratör, Lektör och Författare