Jag har aldrig lyckats ha några skrivdagar. Det brukar vara ett tips till den som vill komma i gång – att avsätta tid eller kanske en hel dag till skrivandet. Jag tror att det är ett bra tips, förutsatt att man inte är jag. För mig funkar det inte alls. Jag skriver bäst i förbifarten.
Jag skriver också bäst om jag inte har föresatt mig att skriva ett manus. Jag tycker fortfarande att tanken på att skriva en bok känns helt oöverstiglig. En hel bok?! Var ska jag börja? Vad ska den boken handla om? Redan där har jag fastnat och det kan inte bli någon bok. Dessutom finns ju redan alla böcker. Vad skulle jag kunna hitta på som inte redan är skrivet?
Alltså skriver jag av ren lust. Ibland blir texten så lång att det ser ut som ett manus. Ibland tycks historien dessutom hålla ihop. Då kan jag arbeta vidare med texten, med frågor som ’vem är protagonisten?’ osv. Ibland blir det klart och vart ska man då göra av det? Oftast får jag se det hela som en avancerad övning, då jag inser att jag möjligen skriver för en död marknad och en publik som troligen inte finns. Då är det å andra sidan skönt att inte ha haft bok och publicering som mål för skrivandet.
Allt ska ju inte publiceras. Det mesta ska, om sanningen ska fram, inte publiceras. Så kan jag tänka ibland då jag läser en bok och jag undrar varför just detta skulle gå i tryck? Fanns det verkligen inget som var bättre? Men det kanske det inte fanns, just då.
Att skriva blogginlägg är ett skrivande jag kan rekommendera. Det är något jag kan göra i stunden mellan jobbet i ateljén och matlagningen. Som nu, jag kom nyss hem från mitt illustrationsarbete i ateljén, och snart måste jag gå ut i köket och steka hamburgare. Men i den där lilla eftermiddagspausen som uppstod hann jag skriva detta i stället för att glo på Youtube eller bläddra in någon bok. Som om jag inte skrev alls.
Mot köket!
